Sjöfartens historia

Vad är ett fartyg?
Ett fartyg är en farkost som kan transportera personer eller gods på vatten.
På papper betecknas fartyg som är längre än 12 meter och bredare än 4 meter som skepp, och måste vara registrerade i Skeppsregistret. Fartyg som inte uppfyller måtten för ett skepp kallas båt. Låter enkelt, men hur länge har det funnits fartyg och båtar? Varför ser båtar ut som de gör idag? Här tar jag upp olika områden och ger dig en bild av hur viktig båten var och är.

 

De tidigaste farkosten var med stor sannorlikhet gjorda av trästockar som man tog sig över floder, åar och träsk. De tidigaste stockbåtarna i Europa är ca 8-9000 år gamla. Senare utvecklas de till mer flottliknande farkoster och djurhud kommer in i bilden. Vi vet att på Stenåldern såg de mindre ut som tefat och man fick plats en person på dem, kanske kunde de användas till att lura på sjöfågel i en vassdunge?
Vass var en viktig del hos vissa folkslag för att bygga båt – Egyptierna, Inkas och andra sydamerikanska folkslag.
De äldsta avbildningar av båtar härstammar från 3200 f.Kr, men en teori säger att Australien befolkades med båtar för 45000 år sedan.
Många av båtarna byggdes av Papyrus, men trä – Cederträ som importerades från Libyen var en stor import vara. Det var där Fenicierna hade sin bas, innan de tog kolonier runt om Nordafrika och Medelhavet. De transporterade Ceder bakom sina skepp till bla Egypten och det sägs att en Farao bad dem segla runt Afrika och leta upp nya handelsrutter. Så om det är sant vet man inte, men det skulle betyda att de var långt före att runda Afrika än vad vi i dag vet är känt.
Efter det kom Romarna och de handlade med Egypten och stred bland annat mot greker, som hade varit en stor krigsmakt på sjön. De utvecklade goda stridsskepp som kunde bära många roende slavar för att i stiltje ändå kunde komma upp i god fart. Deras handelsbåtar kunde lasta upp till 1000ton last.
Lite efter Väst-Roms fall var Vikingarna produktiva med plundringar runt Atlanten kuster. De seglade snabba långskepp/Drakskepp som var gjorda för grunda kustattacker, samt kunna lastas med byten och snabbt ta sig där ifrån.
De spred skäck i några år hundraden och kan nog sägas att det inte var från 1400-talet som skeppsutvecklingen tog fart igen.

 

I Medelhavet försvann det fyrkantiga råseglet under 500-talet och kom åter i bruk under 1300-talet. I mellantiden användes mest det trekantiga latinseglet. I Norden däremot användes fyrkantiga råsegel kontinuerligt in i modern tid.
Från början bedrevs all sjöfart av köpmän som transportade sina egna varor och endast i undantagsfall andras varor. Det var fartygsägarna i Venedig som först började bedriva sjöfart på ett sätt som liknade modern rederiverksamhet. Den venetianska handelsflottan lade grunden till Venedigs makt i världen. Fartygen kunde lasta upp till 500 ton och hade en besättning på 200 man, varav 150 arbetade med att ro eller segla och de återstående 50 med att navigera. Navigationsarbetet leddes av två lotsar. Venetianarna lade även grunden till den moderna sjörätten och införde ett försäkringssystem för sjötransporter. Systemet fungerade så att köpmannen eller redaren lånade pengar motsvarande lastens värde hos en bank. Om resan gick lyckigt återbetalades lånet med en ränta på 6 %, 8 % eller i vissa fall med hög risk t.o.m. 12 %. Om lasten däremot gick förlorad skrevs lånet av. Då var det upptäckarnas tid och landvinningar som var av intresse. Upptäcktsresor ledde till att några Europeiska lände flödade av guld, slavar och råvaror. Hansan blev den unionen som styrde mycket av handeln under medeltiden i Norden, nyligen hittades ett Hansa skepp på 120meters djup i Östersjön. Det var från 1600-talet. I Sverige styrde Hansan utplaceringen av fyrar. Det var behovet att säkert kunna navigera genom Öresund som gav upphov till de tidigast dokumenterade fyrarna i vårt närområde. Äldsta fyren på svensk mark tillkom först år 1669 då Landsorts fyr byggdes

 

- Hansa förbundet och Ostindiska kompaniet var 2 av Europas försökt till att tjäna mer pengar och makt på andra, de använde fullriggade skepp. Modellen härför beskrevs bäst av det brittiska och det nederländska ostindiska kompaniet. Men även Sverige drev dylik handel mellan åren 1731-1813, bl.a på ursprungligt initiativ från köpmannen H. König. Idén var att idka handelsutbyte med länder bortom Goda Hoppsudden. Den långväga handeln var mycket lönsam. När handeln med Ostindien var som störst under andra hälften av 1700-talet kunde de holländska och brittiska ostindiefararna göra upp till 350 % vinst på en enda resa, som varade i två år. Då är det inte svårt att förstå hur mycket möda och pengar som satsades på att konstruera och bygga fartygen så att de säkert skulle komma fram med lasten i behåll. De varor som togs in i Sverige var te, porslin siden, och lyxartiklar. Under 1830-talet föll de slutliga monopolen enligt detta system på vad sätt en epok gick i graven. Dessa händelser grundlade jämte det amerikanska krigets slut 1815, nämnda geografiska förskjutning av sjöhandeln till USA. Direkt efter kriget inledde amerikanarna en livlig trafik med s.k Baltimore-clippers för handel på Kina, inledningsvis till stor del avseende opium

 
Under 1800-talet började man konstruera ångfartyg, men fortfarande utrustades båtar med segel. Till att börja med användes de på flod- och kustfart, som bogserbåtar och liknande, men energisnålare maskiner möjliggjorde så småningom oceanfart. Den största förändringen har naturligtvis annars kommit till stånd genom industrialiseringen. Tidigare hada segelfartygen varit förhärskande på det stora havet. 1816, då det amerikanska "Black-Ball Line" öppnade världens första, reguljära linjetrad, bedrevs sjötransporterna fortfarande med segelbåtar. Det första beaktade fartyget med maskindrift var "Charlotte Dundas". Den av Watt konstruerade ångmaskinen med tillhörande akterhjul bringades år 1801 att driva "Charlotte Dundas" 19.5 engelska mil med 70 ton last. Strax byggde den skotske konstruktören Bell en konstruktion vilken fick namnet "Comet". I USA byggdes fartyget "Clermont" enligt ritningar efter Robert Fulton. Ett viktigt steg i utvecklingen mot kommersiellt gångbar motordrift var den av Watt uttänkta kondensatorn, vilken i ett slag höjde effektiviteten hos ångmaskinen med 400%. De första fartyg som verkligen avsåg att i kommersiellt syfte erövra de öppna haven kombinerade segeldrift och ångdrift.  Det tog fartygen 3 veckor att nå sina östliga destinationer i England, medan återresan pga andra vindförhållanden krävde den dubbla tiden. Härmed inleddes också en utveckling under vilken tyngdpunkten för båttrafiken förflyttades från Europa till Amerika. De kunde komma upp i 16-18 knop, men hade svårt att hålla tidtabellerna punktligt.
 
Fortfarande utvecklas fartyg och görs mer effektiva. Och mycket av transporten av gods, sker med båt. Och kommersiell träskeppsbyggnad fanns kvar ända till 1980-talet i Skottland, åtminstone till 1980-talet (och kanske ännu) i Spanien, Grekland, Maine och Nova Scotia. I Portugal, görs fiskebåtar ännu på 1990-talet av trä i Vilamoura (Algarve) och i Peniche. Samma sak gäller andra delar av världen. Det är mycket båtar där ute och det känns trångt vid många av de seperationslinjer man passerar. Se upp, kommersiell trafik går före!